Underbettets utveckling

När jag haft min tandställning i ca en månad.

När jag haft min tandställning i ett och ett halvt år.

Några som genomgått samma operation som jag ska genomgå

Tankar inför käkoperationen

Wow. Vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg. Jag är ju en person som vill så mycket här i livet, men det jag velat och längtat efter mest av allt de senaste två åren har varit dagen som kommer om en månad. Min käkoperation. Min nya start på livet utan underbett. Jag har ju bara haft ett synligt underbett sedan jag fick min tandställning (18 maj 2012), men aldrig i mitt liv (om man inte räknar med när man var en liten plutt med mjölktänder) har det känts 100% bra att bara le. Alltid har en onödig, dålig tanke slagit mig, oavsett om jag haft sneda tänder eller underbett. Det är nog det jag längtar efter mest med allt det här, att bara kunna le och älska mitt leende.

Jag vet att mitt underbett har ställt till mycket psykiskt hos mig. Det har handlat mycket om att man känner att man ser dum ut, vare sig om man är tyst eller om man pratar. Det har liksom stört i bakhuvudet hela tiden och fått mig att bli mer reserverad och negativ, gjort mig lite till en person som jag varken är eller vill vara. Jag menar inte att jag hamnat i djupa depressioner och velat avlida (man har ju stundtals kunnat gjort en rolig grej av det istället) men att bettet har påverkat mig en del mentalt.
Observera att jag talar för mig själv nu, alla får välja de val dem vill och ska man genomföra en operation som denna så tycker jag att man ska tänka till mycket innan. För samtidigt som jag är jätteglad och jättepeppad så kommer det vara otroligt nervöst. Man sitter där i patientstolen och hör sin käkkirurg säga att ens ansikte kommer att förändras liksom. Men jag känner att det här kommer göra mig väldigt gott, oavsett hur jobbigt det kommer att vara i början. Och framförallt att det största komplex jag haft under hela mitt liv kommer att vara borta! Jag ser det här som en ny början.

Däremot har jag på ett flertal käkoperationsbloggar läst att folk trott att ca alla problem skulle försvinna efter operationen. Man skulle bli 100% självsäker och aldrig vara rädd/feg längre. Självkänslan skulle gå från botten till toppen när man fick sitt nya bett. Ibland kan det ju kännas så. En tjej skrev ett väldigt bra blogginlägg om detta:

Den här tanken ska jag ta med mig efter operationen. Inget blir sämre av att man känner sig fin på utsidan och jag kommer säkerligen att känna mig finare på utsidan efter operationen (vilket även det kan påverka insidan), men en tänkvärd grej är att det i slutändan huvudsakligen inte är det yttre som förändrar dig; det är det inre. Jag kommer försöka ha en utmaning i huvudet kopplat till det här under läkningsprocessen. För det är precis som den här tjejen säger; det är upp till mig hur jag styr upp mitt självförtroende och min självkänsla. Ingen annan och inte heller mitt ansikte, bara jag! Däremot ser jag såklart operationen och mitt nya bett som ett stort hjälpmedel.

I vilket fall är jag glad, peppad, nervös och lite panikig, men huvudsaken är att jag håller huvudet högt! 37 dagar kvar, iiih!

Vad ska de göra med mig och varför gör jag detta?

Det är ju fortfarande en månad kvar tills operationsdagen, men jag kunde inte riktigt hålla mig hehe.
Jag har hela tiden trott att de bara skulle operera fram överkäken på mig, men när min kirurg såg mig här om veckan så var han dunderbestämd på att underkäken ska flyttas lite bakåt också. Det blir väl bäst så, men lite mer nervös blev man ju!

För den som inte har så mycket koll så ser ett korrekt bett ut som så att övertänderna ligger lite över undertänderna. Det gör inte mina. Så mina käkar kommer alltså sågas av, flyttas och sedan bli fastskruvade med titanplattor. Överkäken ska flyttas fram 5 mm, underkäken bak 3 mm. Det är alltid individuellt hur mycket som ska flyttas; vissa får flytta mer, vissa mindre. Det beror på hur proportionerna i ansiktet ser ut och såklart hur grovt underbettet (eller överbettet) är.

Ett underbett är inte något som vi människor biologiskt har. Ett underbett är ett korrigeringsfel i käken som utvecklats av olika anledningar och detta åtgärdar man inte på grund av skönhetsskäl, utan för att bl.a. slippa drabbas av viss oförmåga, svårigheter att tugga till exempel.

Jag kommer att få leva på flytande föda i sex veckor och ha ett potatishuvud i någon/några veckor. OH YEAH! Såhär ser det ut:

Jag tänkte förklara mina problem lite kortfattat:

1. Jag kan inte tugga korrekt. Tänk er att ni ständigt har ett hål så stort att ni får ut typ 1 cm av tungan mellan över- och undertänderna. Det fungerar inte i längden, speciellt inte när man blir äldre. Skulle jag ha kvar mitt underbett skulle jag antagligen få tuggsvårigheter senare i livet.

2. När man har ett bettfel får inte käken tid att vila eftersom käkarna liksom sitter fel. Jag brukar till exempel sällan ha tänderna ihopstängda, de brukar oftast vara öppna fast man har själva läppen stängd. Detta kan orsaka spänningar i huvudet vilket kan orsaka huvudvärk, migrän etc.

3. Jag brukar ibland få svårigheter att andas, vilket troligen beror på att luftvägarna drabbas av mitt bettfel. Min överkäke sitter t.ex. för långt inåt vilket trycker ihop näsans luftvägar. Så det är möjligt att jag kommer kunna andas bättre efter operationen!

4. Käkarna, tänderna och tandrötterna i övrigt har en stor och viktig del i våra kroppar. Det är helt enkelt viktigt att bettet och käkarna är på sina rätta platser.

5. Jag mumlar och läspar mycket av mitt underbett och folk har typ slutat höra vad jag säger. Haha nejdå, inte så farligt, bara nästan.

6. Sen har vi det yttre, en av grejerna som påverkat mig mest. Jag skriver mer om det i nästa inlägg.

Och ifall någon undrar: Tack vare att man bor i Sverige så är operationen så gott som gratis!!