Jag vet att mitt underbett har ställt till mycket psykiskt hos mig. Det har handlat mycket om att man känner att man ser dum ut, vare sig om man är tyst eller om man pratar. Det har liksom stört i bakhuvudet hela tiden och fått mig att bli mer reserverad och negativ, gjort mig lite till en person som jag varken är eller vill vara. Jag menar inte att jag hamnat i djupa depressioner och velat avlida (man har ju stundtals kunnat gjort en rolig grej av det istället) men att bettet har påverkat mig en del mentalt.
Observera att jag talar för mig själv nu, alla får välja de val dem vill och ska man genomföra en operation som denna så tycker jag att man ska tänka till mycket innan. För samtidigt som jag är jätteglad och jättepeppad så kommer det vara otroligt nervöst. Man sitter där i patientstolen och hör sin käkkirurg säga att ens ansikte kommer att förändras liksom. Men jag känner att det här kommer göra mig väldigt gott, oavsett hur jobbigt det kommer att vara i början. Och framförallt att det största komplex jag haft under hela mitt liv kommer att vara borta! Jag ser det här som en ny början.
Däremot har jag på ett flertal käkoperationsbloggar läst att folk trott att ca alla problem skulle försvinna efter operationen. Man skulle bli 100% självsäker och aldrig vara rädd/feg längre. Självkänslan skulle gå från botten till toppen när man fick sitt nya bett. Ibland kan det ju kännas så. En tjej skrev ett väldigt bra blogginlägg om detta:
Den här tanken ska jag ta med mig efter operationen. Inget blir sämre av att man känner sig fin på utsidan och jag kommer säkerligen att känna mig finare på utsidan efter operationen (vilket även det kan påverka insidan), men en tänkvärd grej är att det i slutändan huvudsakligen inte är det yttre som förändrar dig; det är det inre. Jag kommer försöka ha en utmaning i huvudet kopplat till det här under läkningsprocessen. För det är precis som den här tjejen säger; det är upp till mig hur jag styr upp mitt självförtroende och min självkänsla. Ingen annan och inte heller mitt ansikte, bara jag! Däremot ser jag såklart operationen och mitt nya bett som ett stort hjälpmedel.
I vilket fall är jag glad, peppad, nervös och lite panikig, men huvudsaken är att jag håller huvudet högt! 37 dagar kvar, iiih!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar