In need of support

Ikväll är den första dagen sedan operationen som jag tänkt aningen negativt om hela situationen. Allt känns lite som en emotionell berg- och dalbana. Det kommer stunder då det bara känns udda att se sig själv i spegeln, se en annorlunda bild av sig själv. Jag ångrar ingenting, verkligen inget. Jag är så nöjd att slippa mitt underbett. Men en sån här upplevelse kan vara lite läskig, särskilt om man sitter och jämför med bilder innan operationen för mycket. Både hur jag såg ut utseendemässigt och själsligt.

Det är många hjärnspöken ikväll. Jag vet inte om jag tar bort det här inlägget sen. Men det är som Ellie säger: En stor omställning. Samtidigt som man handskas med sitt nya utseende får man även handskas med svullnaden, med läkningen och med kosten. Det är mycket man måste anpassa sig till och jag antar att hjärnan fick sota för det idag.

Jag tror, nej, jag vet att jag kommer vara lycklig när allt detta är över. När gummisnoddarna är borta, när tandställningen är borta. När svullnaden är borta, när jag kan le på riktigt. Det är bara tålamodet som gnäller. Jag har tjatat om det här i flera år, låtit det gnaga i mitt huvud, och nu är det äntligen gjort. Nu har jag äntligen fått ut en stor börda ur mitt huvud. Helt plötsligt förstår jag inte varför jag känner mig nere. Jag har ju liksom klarat det!!
Och jag kommer att klara det här också.