Uppvaket

Heeeej. Jag lever!
Det här har varit en helt sjuk upplevelse. Och jobbigare än jag trodde. Men som sagt, jag lever och snart har det gått fyra dagar sedan operationen!

Uppvaket
Jag tänkte skriva lite om uppvaket - det jag minns av det. Jag, Victor och Ellinor kom till sjukhuset kl 7:30, blev strax därpå uppropad av en välbekant kvinna som tog in mig och Ellinor (det fick bara vara en person som följde med) till ett lite obehagligt operationsrum med starka lampor och blåa/vita färger ni vet. Där fick jag byta om till tjusiga sjukhuskläder och allt gick väldigt fort. Blöta, långa strimlor blev instoppade i mina näsborrar för att öppna upp och helt plötsligt låg jag i operationssängen. Jag grät inte och var hyfsat lugn, antagligen för att mina känslor var distraherade av mitt och Ellies prat om andra saker. Drop-sprutan gjorde inte ont (emlaplåster <3) vilket var skönt för det hade jag varit nojig över innan. Det var jätteskönt att få ha en nära vän med sig tills man blev sövd, kändes tryggt. Ellie följde med mig hela vägen tills jag försvann in i narkosvärlden.

Vid 14-15 tiden på eftermiddagen började jag vakna igen. Jag kommer ihåg att jag hade en klocka på väggen framför mig som jag kollade på med jämna mellanrum. Först stog den på två, nästa gång på halv tre, nästa gång på tjugo i tre osv. Jag var väldigt dåsig och var i ett väldigt trött tillstånd. Operationen hade ju tagit fyra timmar, så jag hade varit borta ett bra tag. Jag tror det var vid 15-tiden som jag började vakna till på riktigt. En sköterska hade sagt att jag skulle ha kateter under operationen innan jag blev sövd och att den skulle vara borta när jag vaknade - jag såg till att känna efter så att den inte fanns kvar. Jag kände blodtryck på min vänstra arm med jämna mellanrum och en trevlig, manlig sköterska som gick runt och höll på med olika grejer. Jag sa till honom att jag hade ont och då gav han mig morfin. Jag kände när jag svalde att jag hade en slang i näsan ner till magen (den var till för att få bort allt blod som hade åkt ner i magen under operationen). Det kittlade lite och var väldigt obehagligt när han tog bort den, men gick i alla fall fort.

Så småningom skulle jag upp till avdelningen där jag skulle sova (fick först vakna upp på samma våning som jag opererades) som var på våningen näst-högst upp. Jag kommer ihåg att den manliga sköterskan skojade lite med mig och att två andra sköterskor kom och hämtade mig. Jag tog tag i den manliga sköterskans hand och tackade så mycket för all hjälp. Sen minns jag att det kändes mysigt att bli skjutsad i sängen. Jag låg bara där, halvt svimfärdig och kollade upp i taket medan de skjutsade mig. Jag minns ingen rejäl känsla av smärta, jag hade nämligen en kylande grej runt huvudet som var väldigt behaglig. Den bedövade känseln (den lilla känsel jag hade i alla fall) och svullnaden också. Fick med mig den till mitt rum och sov med den de första två nätterna. Skönt!

Annars är första dagen ganska dimmig. Jag anlände till mitt rum vid 16-tiden kanske, och var fortfarande borta i huvudet. Jag hade två nålar i höger arm, en för dropp och en för smärtstillande antar jag. Morfin fick jag med jämna mellanrum så jag antar att jag hade ganska ont ändå. Att få morfin instoppat i blodet var dock INTE kul. Ca 30 sekunder efter injiceringen så kändes det i hela blodomloppet, jag blev helt snurrig och strax efteråt illamående. Fyfasen vad vissa är konstiga som frivilligt stoppar den där skiten i sig, tänkte jag.
Vid 20-tiden kom Victor och hans mamma och bror och hälsade på. Det var roligt att se dem men jag var fortfarande väldigt svag.

Jag minns även att det var svårt att somna, och lättare blev det inte av att det kom in en ny, pratglad patient på natten. Jag vaknade många gånger och vid 3-tiden kände jag en intensiv känsla av illamående, tryckte på larmknappen, ryckte av mig kylgrejen, ryckte åt mig spypåsen och spydde en stor bunt blod. Som tur var hade jag läst på innan om att det är normalt, eftersom det hamnar så mycket blod i magen under operationen. Annars hade jag nog blivit mer rädd. Illamåendet gick över direkt efter, det var skönt att få ut snusket. Det var inte så värst farligt att spy heller, det blev ju mycket bättre efteråt.

Tillslut var det morgon igen, då fick jag träffa käkkirurgen som sa att allt såg jättebra ut. Jag gick runt lite då och då, kollade på tv eller bara låg där. Det finns liksom inte så mycket att göra på ett sjukhus. Fick besök den dagen också av Victor, Edvin och Ellinor. Trevligt trevligt, men jag började längta hem!


Sammanfattningsvis så är man väldigt dåsig och borta första dagen. Jag förstod inte först att mitt bett var annorlunda, men på röntgen hos käkkirurgen, när jag verkligen såg skillnad på före- och efterbilden så blev jag jätteglad.